What doesn't kill you only makes you stronger

Under mina år har jag liksom många andra mötts av motsträvigheter. Till en början var det det värsta jag kunde tänka mig, när något gick fel eller inte gick som man ville. När livet ändrades sådär drastiskt att man inte hann med svängen. När kärlekar gjorde extremt ont istället för att vara bra. Då kom jag ihåg att jag fyllde min dagbok sida upp och sida ner av ord. Man kan än idag se på pappret var mina tårar landat. Min dagbok fick ta all skit som jag hade inom mig. Min terapeut.

Med åren gick jag in i olika nyanser av mörker. Ibland var det nattsvart, ibland askgrått, ibland var det även mot det ljusa hållet. Men jag kunde aldrig hantera dessa nyanser. Känslan av att vara instängd i detta mörker utlöste panikångest-attacker hela gymnasietiden. Jag kunde aldrig ta mig ovanför ytan. Det enda jag gjorde var att skriva. Jag skrev och skrev och skrev. Alla tankar - ner på pappret.

Sen blev det vår, sen blev det sommar. Jag blev återigen munter. Jag skrattade. Ungefär ett år efter gymnasiet kände jag att nu är jag stark.

Tonårsdepression och den eviga ensamhetskänslan var det värsta jag har upplevt. Men kanske även det bästa jag har upplevt. Vad hade jag vetat om livet om det aldrig skett?

Min tankebana då och nu har helt förändrats. Möttes jag av motgångar då fick jag panik och såg mörkret komma. Möts jag av dem nu ser jag dem som erfarenheter. Ett bidrag till mitt liv, helt enkelt. Att känna den skillnaden är helt fantastisk.

What doesn't kill you only makes you stronger, och det är just det jag blivit också. Stark och mer livserfaren.