Kanada

För ett inte allt för långt tag sen var jag upp-över-öronen förälskad i en Kanadensare som jag träffat i Amsterdam. Han var enligt mig, the man. Det hade aldrig i mitt liv funnits någon som honom. Självklart hade det funnits betydelsefulla människor, don't get me wrong, men det var något särskilt med denna.

Jag föll som en fura, i vilket fall, och vi dejtade ett bra tag tills han en vacker maj-dag bröt det hela.

Det finns inga ord för hur förkrossad jag blev.

Vi kom att träffas fler gånger efteråt, givetvis var det aldrig på samma sätt men jag accepterade snart det. Och det har faktiskt nu i efterhand enbart gjort mig gott.

Faktum är att med ett uppbrott som det lärde jag mig att se framåt, sätta mål, bli något, göra något av mig själv. Jag hade ingen tid att sörja honom, jag hade enbart tid att bevisa för mig själv att jag skulle bli något.

Det var bland det bästa som hänt mig.

Och om jag fortfarande har honom kär?

I mitt hjärta kommer han nog alltid finnas kvar. Men kär i honom är jag baskemej ej.