What doesn't kill you only makes you stronger

Under mina år har jag liksom många andra mötts av motsträvigheter. Till en början var det det värsta jag kunde tänka mig, när något gick fel eller inte gick som man ville. När livet ändrades sådär drastiskt att man inte hann med svängen. När kärlekar gjorde extremt ont istället för att vara bra. Då kom jag ihåg att jag fyllde min dagbok sida upp och sida ner av ord. Man kan än idag se på pappret var mina tårar landat. Min dagbok fick ta all skit som jag hade inom mig. Min terapeut.

Med åren gick jag in i olika nyanser av mörker. Ibland var det nattsvart, ibland askgrått, ibland var det även mot det ljusa hållet. Men jag kunde aldrig hantera dessa nyanser. Känslan av att vara instängd i detta mörker utlöste panikångest-attacker hela gymnasietiden. Jag kunde aldrig ta mig ovanför ytan. Det enda jag gjorde var att skriva. Jag skrev och skrev och skrev. Alla tankar - ner på pappret.

Sen blev det vår, sen blev det sommar. Jag blev återigen munter. Jag skrattade. Ungefär ett år efter gymnasiet kände jag att nu är jag stark.

Tonårsdepression och den eviga ensamhetskänslan var det värsta jag har upplevt. Men kanske även det bästa jag har upplevt. Vad hade jag vetat om livet om det aldrig skett?

Min tankebana då och nu har helt förändrats. Möttes jag av motgångar då fick jag panik och såg mörkret komma. Möts jag av dem nu ser jag dem som erfarenheter. Ett bidrag till mitt liv, helt enkelt. Att känna den skillnaden är helt fantastisk.

What doesn't kill you only makes you stronger, och det är just det jag blivit också. Stark och mer livserfaren.

Kanada

För ett inte allt för långt tag sen var jag upp-över-öronen förälskad i en Kanadensare som jag träffat i Amsterdam. Han var enligt mig, the man. Det hade aldrig i mitt liv funnits någon som honom. Självklart hade det funnits betydelsefulla människor, don't get me wrong, men det var något särskilt med denna.

Jag föll som en fura, i vilket fall, och vi dejtade ett bra tag tills han en vacker maj-dag bröt det hela.

Det finns inga ord för hur förkrossad jag blev.

Vi kom att träffas fler gånger efteråt, givetvis var det aldrig på samma sätt men jag accepterade snart det. Och det har faktiskt nu i efterhand enbart gjort mig gott.

Faktum är att med ett uppbrott som det lärde jag mig att se framåt, sätta mål, bli något, göra något av mig själv. Jag hade ingen tid att sörja honom, jag hade enbart tid att bevisa för mig själv att jag skulle bli något.

Det var bland det bästa som hänt mig.

Och om jag fortfarande har honom kär?

I mitt hjärta kommer han nog alltid finnas kvar. Men kär i honom är jag baskemej ej.

Project knitting.

Sitter hemma hos föräldrar en lördgskväll. Framför mig har jag, hör och häpna, ett glas Coca Cola. Det här med alkoholen har jag bestämt mig för att skrota litegrann, då det har druckits mycket sådant den senaste tiden. Min abstinens för rödvin är ju lite oroväckande.

Det är faktiskt skönt att ta semester ifrån staden lite då och då. Mamms har lärt mig att sticka, så hela kvällen har spenderats framför tvn samtidigt som jag trasslat med ett nystan. Det gick vägen, till slut, och jag måste erkänna att jag är en gnutta stolt. Nu kanske jag äntligen kan få tummen ur och börja med mina väldigt många projekt.

2010 är projektens år. Har hur många som helst i skallen som helst skulle vilja ta sig en svängom. Vissa kommer säkert gå i graven snabbt, medan det nog faktiskt kommer bli något av resten. Först måste införskaffandet av tillbehör ske och just nu känns det lite tomt i plånboken att punga fram 6 papp till exempelvis en ny kamera. Men snart så...

Under tiden får jag trassla vidare med nystanet.

Puss