måndag 15 februari 2010

Varje gång jag ser dig så dör jag litegrann för du är så jäkla snygg.

Ibland uppstår småförälskelser. Förälskelser i mångt och mycket. & ibland kan de försvinna nästan lika snabbt som de uppstod.

Förälskelser som:

Hyacinther
Bananmilkshakes
Chai latte
osv.

...de försvinner ju efter en stund.

Men det var förbaskat länge du skulle etsa dig fast.

tisdag 9 februari 2010

Ett av de finaste ögonblicken...



Jag brukar, liksom många andra, romantisera om olika saker. Med romantisera menar jag inte alltid att kärlek är inblandat, utan det kan vara speciella ögonblick som skett i livet som är sådär extra fina. Romantiska fast utan kärlek helt enkelt.

Precis ett sånt där ögonblick skedde när jag satt på pendeltåget från Lerum till Göteborg för några månader sen. Jag lyssnade högt på Kings of Leons Aha Shake Heartbreak-skiva, låt efter låt. Man kan säga att jag spelade den skivan på repeat ett bra tag just vid den tiden. Hursomhelst var tåget ganska tomt och det var kväll. Vid sätena intill satt ett välkänt ansikte. Det var en kille som spelar i ett av Lerums "local bands" så visst hade man sett honom lite här och var, på någon affisch då och då och några gånger på tåget.

Förutom min musik som strömmade ut (jag hade ganska dåliga hörlurar då), var nog tåget rätt tyst. Jag var väldigt inne i min musik som jag alltid är, så jag märkte inte av honom först förrän tåget var någonstans i Jonsered. Jag sneglade lite lätt mot hållet där han satt och lade märke till att han satt och trummade. I takt till min musik. Det märktes att han kunde låtarna ifrån skivan och minsta lilla trumslag som spelades trummade han rätt. Låt ut och låt in gjorde han detta. Helt flawless. Jag var otroligt road och log för mig själv. Situationen var dock inte komisk, snarare rar.

När skivan nådde en av de lugnare och tystare låtarna (kanske Milk?) slutade hans trummande. Och det till min stora besvikelse. Hans händer som hade farit upp och ner, som hade roat mig från första stund jag såg dem, de hade nu slutat roa och slutat fara och slutat sprida den energin jag fick av åsynen av dem. Jag hade hypnotiserats och fängslats helt just av den energin. Skapat mig ett tillfälligt beroende. Jag var inte nöjd. Jag ville ha mer.

Jag bytte genast till en snabbare låt, trummandet fortsatte igen och jag tänkte "man kan bli så lycklig för så lite egentligen".

Tack du.