När man lekte med dockor som barn var allting harmoniskt och fint. Mamma-dockan och pappa-dockan var kära och bekymmersfria och allt var frid och fröjd i alla dockrollspel man utvecklade. Det var ju inget konstigt i det eftersom jag inte visste något om svårigheter när jag var liten.
Bekymmer då kunde vara att man inte fick trycka på "stanna-knappen" på bussarna
eller
öppna ytterdörren först
eller
sitta i framsätet när man var lite äldre.
Inte visste man att man några år senare skulle stöta på kärlekstrubbel och tonårskänslor. Utanförskap och betygshets. Samt tankar som rör djupare saker än så.
Jag nådde dessa känslor och jag fastnade. Jag trodde att jag aldrig skulle ta mig ur. Jag hade dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Jag har trott tills för 1 år sedan ungefär att jag inte kunnat prestera. Att jag inte var lika bra som en del andra.
Ack, vad fel det visade sig att jag hade.
Det visade sig att jag visst kunde prestera och inte så dåligt heller. Jag mötte en vilja på vägen som vägledde mig vidare och med denna viljan har jag nått så många mål detta året att det inte är sant.
Och jag är så stolt över mig själv. Och jag är så tacksam över hur privilegiad jag känner mig.
Tacktacktack.
I'm gonna kick some more butts
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar