Time for a little change

Just do it

Today I applied for a job.

I have been thinking for a while now that I haven't been qualified enough to actually get it, but then when I thought of it more I realised - why not?

If I get it or not doesn't really matter, I mean, of course I want it. But what's more important is I actually did it.

So if you're doubting something that you actually would want to do, just do it. Even though you might not get what you want all of the time, you surely will learn something from it.

Det rullar på

I början av sommaren hände ett flertal bra saker. Skolan tog slut, betygen var i toppklass, pengarna började rulla in litegrann och självförtroendet var bättre än någonsin. Awesome, tänkte jag. I've got flow.

Sommaren var dock sisådär. Men sen blev det lite bättre och sedan lite sämre igen. Ganska naturligt, eller hur, men ack så slentrian det var att leva dag ut och dag in likadant. Jobb, jobb, jobb. Min sommar var praktiskt taget fyllt av enbart jobb. Lite solning vid carlanderska-parken, annars inget utöver det vanliga.

Sen efter semestern har extrema saker tagit fart och ifrån ingenstans har jag fått energi-boost och ett nytt uppsving av självförtroende (denna gången är det utan dess like). Jag knyter kontakter som aldrig förr och fyller mitt schema med inspirerande saker. Jag känner att det händer något och att jag är påväg någonstans. Det är otroligt intressant när man upptäcker en känsla man aldrig eller mycket sällan känner. Och av just den anledningen mår jag så fruktansvärt bra just nu.

För att fortsätta till något helt annat så vill jag visa vilken snygg portfölj jag köpte i en second hand-affär igår. Perfekt till skolan tänker jag..

Runaway

This blog is all about self esteem. To make it without breaking it.

I just had 1 ½ weeks of up's and down's. Went to sicily, got back, went to Stockholm, got back with a hint of weakness. Well actually, not a hint of weakness but a big portion of it.

Why, you might ask.

There's a Swedish saying that goes "Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?" In English - What is it that goes and goes and never gets to the door. Don't know if it makes any sense, my translation, but the answer to that question would probably be: Me.

I'm thinking of running away to south of France to find myself. To write stuff, to make up some new goals and to think about what I want in life.

If the career choice I'm making is something for me, if Gothenburg is the city I should stay in (I already know it's not) and should I actually feel this confused.

Which path shall I take, whick trail shall I make?

Today I have...

...gone to the library to use the computer since our internet didn't work.

...gone to H&M to get rid of a security tag that they had forgotten to remove from a dress. Quite annoying but I guess it happens sometimes.

...gone to Media Markt to turn my phone in. They had a spare one I could borrow!

...been tanning and reading Nick Cave's book The Death of Bunny Munro in the Carlanderska park.

...taken a nice little walk to ICA Focus where I bought ingredients for cookies that I was planning on making. Stopped by Universeum to check out their awesome souvenir shop on the way. I wanted a lot of things, I tell ya.

...forgot some things that I had to buy so i went to Willy's where I also posted a package.

...made both oatmeal cookies and chocolate chip cookies.

I'm exhausted.

Är väldigt väldigt tacksam

När man lekte med dockor som barn var allting harmoniskt och fint. Mamma-dockan och pappa-dockan var kära och bekymmersfria och allt var frid och fröjd i alla dockrollspel man utvecklade. Det var ju inget konstigt i det eftersom jag inte visste något om svårigheter när jag var liten.

Bekymmer då kunde vara att man inte fick trycka på "stanna-knappen" på bussarna

eller

öppna ytterdörren först

eller

sitta i framsätet när man var lite äldre.

Inte visste man att man några år senare skulle stöta på kärlekstrubbel och tonårskänslor. Utanförskap och betygshets. Samt tankar som rör djupare saker än så.

Jag nådde dessa känslor och jag fastnade. Jag trodde att jag aldrig skulle ta mig ur. Jag hade dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Jag har trott tills för 1 år sedan ungefär att jag inte kunnat prestera. Att jag inte var lika bra som en del andra.

Ack, vad fel det visade sig att jag hade.

Det visade sig att jag visst kunde prestera och inte så dåligt heller. Jag mötte en vilja på vägen som vägledde mig vidare och med denna viljan har jag nått så många mål detta året att det inte är sant.

Och jag är så stolt över mig själv. Och jag är så tacksam över hur privilegiad jag känner mig.

Tacktacktack.

I'm gonna kick some more butts

One day we're gonna live in Paris, I promise.

Efter fredagens lilla hysteriutbrott+panikångestattack som utlöstes på grund av min stress kände jag att det var bäst att ta det lilla lugna, därför har det blivit en jobbfri helg.

Kan verkligen inte med att jobba när jag mår som jag gör. Min mage värker kroniskt och jag kan knappt äta eller sova, nu har det gått lite bättre dock. Tror jag ska jobba imorgon dock, men får se.

Har verkligen aldrig känt såhär och därför inte trott att jag varit kapabel att känna såhär heller. Men ack så fel man kan ha.

Tack för att ni läser

Madeleine