To look for all those stories waiting to be found

Livet är en berättelse. Alla händelser i ditt liv är var sina berättelser. När du frågar hur någon mår, frågar du egentligen: "what's your story?"

Vi färgas av berättelser. Det får vår svartvita vardag att bli mer sprakande, färgfull, glittrig och särskild. En berättelse kan ändra ditt perspektiv. Din perception. Din vardag. Till och med ditt liv.

Min mamma visste det inte då, men hon färgade mig. Redan vid 8 månaders ålder färgade hon mig med böcker som hon började läsa. Till följden av detta berättade jag för första gången vid 10 månaders ålder. Ett kort men koncist "ove" (vovve). Mer behövde jag inte säga om hunden som gick på stranden, min mamma förstod.

Orden som jag vid ett äldre skede lärde mig och sagorna som bildades i mitt huvud gav mig visdom och fantasi och till och med liv. Varje kväll kröp jag och min bror in till mamma och lyssnade när hon läste saga. Hennes mjuka varma röst gjorde att jag blev alldeles salig (och det gör den fortfarande).

När jag var liten hade jag flera pågående berättelser i mitt huvud om olika varelser som figurerade i mitt liv. Alla fiktiva. Jag hade otroligt många vänner och desto fler hästar som alla hade namn. Att jag kunde hålla reda på alla var otroligt, men det var just då mitt liv. Även min livlina. Mitt hopp.

Min mamma sådde vid mina 8 månader ett berättande frö. Kanske är det därför jag är särskilt förtjust i sagor och berättelser idag. Kanske är det därför jag så gärna berättar och reflekterar kring det som berättas för mig.

Det fina med berättelser är att de förändrar. Dagens berättelser kommer att skapa morgondagens du.

Härom månaden fick jag svara på en fråga som fick mig fundersam (ni vet en sådan fråga som man enbart har ett visst antal tecken på sig att besvara). Frågan löd: "What are you passionate about?". Efter en stunds tänkande svarade jag:

"I'm passionate about CSR, that companies take action in important things such as the environment and the society. I'm passionate about dreams and ideas - to push them forward, express them and develop them. I'm passionate about people, to help them, to develop their ideas into something bigger. Nothing is impossible. I'm also passionate about storytelling. I believe stories can change the world we live in."

Nu när jag tittar tillbaka på mitt svar inser jag att jag måste modifiera en del av det hela: Jag tror inte längre att berättelser kan förändra världen vi lever i, jag vet.

Så snälla, sluta aldrig berätta.

The muslims did it!

Angående nedanstående blogginlägg känner jag att jag har lite att kommentera. Börja att klicka dig in på inlägget för att sedan läsa min text nedan. 
http://parnassen.wordpress.com/2012/03/14/atta-pa-en-kvinna-valdtakten-i-mariannelund-vi-ska-hamta-en-tjej-och-knulla/


Är så skrämd av denna otroliga smygrasismen som finns bland oss. Människor sitter och tycker till på sina jävligt höga hästar och har fördom efter fördom om människor ifrån andra länder som kommit som flyktingar till oss. Förhållandena i de stadsdelar/delar av landet de får bosätta sig i är på gränsen till misär ibland och de får får leva på en extremt liten peng för att kunna klara att betala mat och hyra.

Först gnälls det över att de kommer hit och tar våra jobb. Sedan gnälls det över att de bara lever på våra skattepengar och inte tar några jobb (som om det är så förbannat enkelt för någon, i synnerhet med ett utländskt namn, att ens få några jobb).

Sedan gnälls det över den här hemska boken Koranen och den fruktansvärda religionen Islam som har sån förvriden kvinnosyn. Que? Det har inte bibeln och kristendomen, menar ni? För er jävligt idiotiska människor där ute så kommer både kristendomen och islam ur en ännu äldre religion - judendomen, ja, idiotos, de är alltså besläktade.

Och sen är alla muslimska män kriminella och våldtäktsmän, icke att förglömma (för att rötägg finns ju inte alls i Sverige, Sverige, älskade land).

Att ge människor chanser är fanimej det fina med vårt land. Varför tänker vi inte att vi har gett så många människor möjligheter? Varför är vi så jävla inskränkta i våra tankar om det som är annorlunda och står utanför det vi har kunskaper om? Varför har vi någonting emot att lära oss av andra? Vem har sagt att Sverige är "vårt" land (som om det vore vår ägodel där bara vi har rätten att vara) och att vi inte ska välkomna andra?

Snälla rara, sharing is caring.

/Och don't get me wrong. Är väldigt ledsen å denna kvinnas vägnar att hon råkade ut för ett sådant öde. Det är sjukt hur folk överhuvudtaget har hjärta att bete sig så. Men den hätska debatten i kommentarsfältet gör mig mycket illa till mods, lite som att sparka på människor (och då menar jag inte dessa groteska våldtäktsmän) som ligger ner. Den känns så förbannat onödig och dessvärre inte okänd. Man behöver inte dra alla över en kam./

Öppet meddelande till energitjuvar

Det finns ingenting som känns så energigivande som den energi människor ger. Man möter människor på event som enbart sprudlar av positiv energi som man tar till sig och omformar till egen positiv energi. På så sätt både ger och får man jämna kickar med människorna man delar dem med.

Jag har den senaste tiden tagit in fel människor i min bekantskapskrets. Jag har varit skör, och jag har inte silat väl. Dessutom har jag accepterat bristerna de tillför, och ursäktat dem, åt dem. Bör tilläggas att jag i åratal ägnat stor del åt att rensa bort människor som enbart tar energi, för att ersätta dem med människor som givetvis till viss del tar, men som i lika stor mån ger.

Detta är ett brev till er energitjuvar därute. Jag gör liksom slut. 

Och jag vill även säga att jag inte är skör längre.

Att varje dag vakna upp och må fantastiskt och omge sig med människor som är fantastiska, att känna glädje och eufori, att utstråla positivitet och energi, att dagligen känna sig vacker, att älska sig själv varje sekund - det sätter betydligt mycket mer färg på vardagen. 

Som ni ser tar jag inte längre någon skit.

A girl's biggest dream

Mina historier jag vill berätta för dig är ändlösa. Jag märker det när vi talas vid. Jag märker även att jag lever mer i fantasin än vad du gör. Jag snöar liksom bort i tankarna om att vi sitter där i samma rum, en armlängd ifrån varandra och samtalar om allt man kan tänkas prata om. Vi sitter och dricker kaffe, jag i din t-shirt och du i ditt linne som jag vet att du brukar ha. Det är morgon och du bläddrar i tidningen, som några timmar tidigare har dimpt ner i brevlådan och jag pratar om iakttagelser på stan jag gjort föregående dag. Om skrikande tanter, bebisar jag har vinkat till och tonåringars språk. Du mumlar "mm" då och då för att visa att du lyssnar, men fokuserar egentligen i allra högsta grad på tidningens innehåll.

Efter frukost blir du rastlös och du börjar genast rafsa med saker som behövs göras. Du gör allt på samma gång fastän du egentligen bör ta en sak i sänder. Och du vet om det, och mumlar "jag vet" när jag påpekar det. Jag dröjer mig kvar vid bordet och sörplar mitt kaffe långsamt och fundersamt, såsom jag alltid gjort. Även i fantasin fantiserar jag.

Att varje morgon vakna upp bredvid dig och bara veta att du finns där tio centimeter ifrån mig. Den tanken vill jag livnära mig på. Att det bara skulle räcka att jag sträckte ut min arm och jag skulle känna dig. Ditt hjärta. Dina hjärtslag.



Drömma kan man.

Det gäller att se möjligheter

För en stund sedan såg jag ut som ett fullkomligt vrak. Rödsprängda ögon, blossande kinder och tårar och snor i hela ansiktet.

Ett sådant tillfälle man är desto mindre stolt över, kan man säga.

Jag brukar, när saker och ting inte blir som jag vill, tänka extremt destruktiva tankar där jag enbart ser värsta tänkbara scenario först, för att sedan vänja mig vid det jag tänker på och sedan...

...hittar jag möjligheter.

Att gråta kanske hjälper för stunden (man får utlopp för det man är ledsen över) men i längden hjälper det dessvärre inte alls. Man kan helt enkelt inte ägna sin tid åt att gråta bort den. 

Jag har inte alltid varit möjligheternas madame (där fick jag till det!), och glömmer fortfarande av vad jag jobbar mot ibland, men det är fantastiskt att se att man blivit någon så mycket mer och att man utvecklats med vägen (- sin alldeles egna personliga utveckling!).

Det här med att hitta möjligheter är även något ganska färskt för mig. Jag har (som ni kanske vet) i många år varit den där lilla tjejen som inte trott särskilt höga tankar om sig själv, och som aldrig vetat att hon haft styrkan eller kunskapen att kunna förändra. I många fall har det handlat om att ändra liv och leverne, att man personligen förändrar något och att man istället för att bryta ihop snarare hittar möjligheter.

Idag handlade det om en grej som jag i början valde att tänka destruktivt om. En sak som kan vara ack så svår, men också oj så lätt. Det gäller att, som sagt, hitta möjligheter. Jag öppnade mina tankar och såg vad jag hade för chanser att göra saker och ting annorlunda. Det visade sig att det, trots ens egna motgångar, inte var så omöjligt ändå.

Så istället för att totalt deppa ihop, gjorde jag det - jag såg mina chanser.

Och det blev mycket lättare sen.

Picture: tumblr.com

Possibility recipe (aka "How I did")

1. Open your brain. Det viktigaste är att man inte låser sig vid sina tankar. Ens egna tankar har inte alltid rätt och man kan inte förutse saker och ting! 

2. Fetch the possibilities and stir them well. Hitta möjligheter i allt och skriv ner vilka möjligheter du har. (Antingen kan du göra det, eller så kan du göra det för att nå det målet). 

3. Add som creativity and colorfulness. Var kreativ, öppna dina ögon och se dig runtomkring. Du kan oftast finna det du behöver i din närhet.

4. Serve. Bon appétit!

Entreprenörskap = Kärlek till företagande

Lite sneak-a-peak på vad som händer i Madeleines iMovie as we speak.

Skulle kunna berätta mer än så, men det får ni nog själva se, tids nog. Just nu ser det inte mycket ut för världen, men förhoppningsvis kommer det snart att ske vissa förändringar. Och på tal om förändringar, så kanske ni sett någon skillnad på bloggen?

Every you, every me

"Carve your name into my arm, instead of stessed I lie here charmed"

Jag var 16 år och jag visste precis vad kärlek var. Rättelse: Jag visste precis vad olycklig kärlek var.

Mitt 16-åriga liv bestod av ett överdoserande av musik, textskrivande, tomhet i kroppen, skolk och tusentals bilder på en sargad och förvirrad tonåring, där vill säga jag själv. Jag visste aldrig vem jag var, men jag visste så väl vem jag ville vara. Alla intryck ifrån samhället var för tunga att ta in, för tunga att bära på, och denna lilla 16-åring som hade ett kroniskt krossat hjärta, kollapsade i sitt mörker.

Jag var 16 år och trodde jag visste det mesta om livet. Och en sak som jag förstod, och som jag faktiskt haft rätt i, var att denna lilla 16-åring inte skulle må så förtvivlat dåligt resten av livet, utan att det faktiskt skulle komma bättre tider. Jag minns att jag upprepade gång på gång när det svartnade för mig: håll bara huvudet ovanför ytan, så kommer du klara det.

Jag var 16 år och kärlekar kom lika fort som de försvann. Ständigt fanns där någon som kunde uppta tid och tankar, och som kunde ge kärlek och lycka för kortare perioder. Denna 16-åring kunde nämligen bara känna lycka när någon visade ett intresse för henne.

Eftersom jag, i mitt 16-åriga liv, visste allt om livet, visste jag även att jag inte förtjänade någon för alltid. Jag vísste att jag inte var tillräckligt bra, och att det fanns så många andra som var mycket bättre än jag, och därför förtjänade jag att leva i ett ständigt stadie av olycklig kärlek. För vem kunde egentligen älska en osäker, smal, blek och deprimerad 16-åring som jag?

Jag är glad att fyllde 17. För nog var jag lika osäker då, men jag insåg strax efter min 17-åriga födelsedag att jag faktiskt var lite eftertraktad och lite fin. Och inte sent därefter fick jag min första "riktiga" pojkvän.

Jag är nu 24 år och när jag tänker tillbaks på 16-åriga jag så känns det i hela hjärtat. Jag vet hur jag mådde och kände då, fastän jag inte riktigt kan relatera till känslorna längre, då jag faktiskt efter 20 års ålder, slutade helt att känna ångest och depression.

Men vem skulle jag vara idag, om jag inte hade varit just den 16-åriga lilla osäkra tjej? Vad skulle jag förstå och veta om livet? Skulle jag bära på samma kunskap och samma förståelse om jag inte var den 16-åring jag var?

Även om det fortfarande smärtar till när jag läser dagboken ifrån när jag var 16, och även om jag vet att jag i just det skedet aldrig hade velat må som jag mådde, vet jag att jag har påverkats otroligt mycket av det, och dessutom fått enorma kunskaper om det.

Jag är glad att jag varit en osäker, smal, blek och deprimerad 16-åring och jag älskar mig för det.

Utdrag ur en 16-årings dagbok:

"mår så dåligt. har cp ångest. det är inte bara DU som mår dåligt.
allting är stört. gud vad ledsen jag är. och helt jävla cp mycket krav och skitiga msn konversationen som är helt åt helvete. och telefonsamtal som får ens hjärta att skrika. och FAN FAN FAN
längtar efter mamma. hon kommer nog hem snart. då ska vi dricka te och prata. och lasse...han har alltid en hjälpande hand. ska duscha och torka dumma tårar som tränger sig ut...pissigt att allt skiter sig som det verkligen gör.

så många som har ångest... imorgon är det fredag och då kanske livet blir lättare. man får tänka positivt och ha positiva mål som hjälper framåt. och så kan man unna sig saker som kläder, smink, smycken och hudvårdsprodukter för att göra sig glad. materiell glädje.

skall plugga nu."

"Människors reaktioner för småsaker som dom tror är mycket större.
Ångrar dom sig sen?
Eller vill dom leva så som ynkryggar.
Skylla ifrån livet på nån annan.

Varför glömmer vissa av människors betydelse?
Det är ett intressant ämne.

Jag grät så jag skakade.
Hur länge som helst.

Jag vill inte leva mer och nu menar jag allvar.
Jag har ingen glädje kvar.

Mitt självförtroende är långt ner och jag kommer aldrig orka bygga upp det. "

"Jag är irriterad.
Jahajahajaha
Fan vad surt.
Nä, det här börjar gå överstyr
Jag tröttnar på dej.

Och jag saknar honom
Honom honom honom
Och jag längtar
Och jag vill vara nära honom
Och kyssa honom
När ska det ske?



jag är ledsen.
ledsen ledsen ledsen.
jag få panik snart.
jag är så konstig.
men jag är ju rädd."